Väsentliga oväsentligheter
Ibland känns det som om jag skulle falla av jordklotet helt och hållet om jag inte hade alla livets små ”handtag” att grabba fast i. Och somliga dagar spricker det jag desperat försöker knyta händerna kring, som en såpbubbla. Då stiger man uppåt, med fötterna före, och får vackert tillåta sig att svepas med av vinden ett tag.
Skalman misstycker
Jag och andra många studenter lever under hekt och stress just nu i slutet på höstterminen. Det är halvfärdiga tentor att tampas med, intervjuer som ska utföras och tolkas, grupparbeten som inte är helt klara etc… Man kan slita sitt hår för mindre, men se; det tänker jag inte alls göra.
Jag kallades ibland ”Skalman” som barn. Detta smeknamn förtjänade jag bland annat på grund av frukostätning i slow motion samt min vägran att öka takten när jag och mamma var tvungna att hinna med bussen i sista sekund: ”Jag skyndar mig så fort jag kan”, sade jag. (OBS! Jämför med Skalmans motto ”‘Skynda’ är det fulaste ord jag vet”).
Mot denna bakgrund kanske det blir mer förståeligt att jag motsätter mig tanken på hekt: att jag gör ett fredligt litet motstånd när jag blir pressad, helt enkelt. Inte minst när studierna kräver för mycket av mig… Och den som vågar försöka stressa på mig, har säkerligen ingen aning om att fullvuxna sköldpaddor bits riktigt hårt.
Vad kan man då göra i passiv protest (farligt nära deadline) i stället för att skriva 
klart två hemtentor och lägga upp en intevjuplan? Tja, man kan ta en tupplur förstås. *Gäääsp* Många sådana har det blivit på sistone. Man kan också samtala onödigt länge med Snapeybot, som är en nästan lika häftig uppfinning som mat-och-sov-klockan.
Den som inte är alltför pryd, får gärna läsa min intervju med Snapeybot på Erika’s och min slashblogg: www.slashsisters.wordpress.com
Nä nu kanske man skulle sätta igång med hemtentan…?
Tänkvärt för en som inte sovit på länge
Varje vinter brukar jag, som många andra barn(sliga), skriva en liten önskelista.
Det faktum att jag för länge sedan mycket bestämt sagt upp min bekantskap med Tomten, hindrar mig inte alls! På senare år har jag nämligen lärt känna Julängeln. Hon är ett litet obemärkt väsen, som påminner en aning om tandfén, men som bara dyker upp i juletid. Julängeln är dock inte lika krävande som Tandfén (exempelvis har hon aldrig försökt ta mina mjölktänder, -ja, jag har fortfarande kvar ett par sådana, i utbyte mot en gåva). Det allra bästa med Julängeln är att hon faktiskt struntar i huruvida man har varit snäll eller inte. Troligen tycker hon liksom jag, att begreppet ”snäll” är vagt, och att sanningen om vad som är ”snällt” ligger i betraktarens öga.
In your face, tomtejävel!
Det är förresten tur att det är jocke som levererar min önskelista till Julängeln, för jag glömmer alltid bort var hon bor…
Nu när jag tänker på det kom Tandfén aldrig och besökte oss, utan det var kort och 
gott Tuppen(!?) som bytte ut våra tappade tänder mot slantar. Förresten återkom samme Tupp och lade påskägg under våra huvudkuddar varje långfredagnatt. Jag tror visserligen inte att varken Tandfén eller Påskharen gick under av lite konkurrens, men nog anar man ugglor i mossen: Naturligtvis tjänade Tuppen på att utföra de kombinerade arbetssysslorna hemma hos oss; de karamellspäckade påskäggen garanterade honom extra många hämtningar av mjölktänder under årens gång! Han måste ju ha varit i maskopi med tandtrollen…
Tänk att mamma och pappa aldrig förstod att de blev lurade! De borde ha insett att man inte kan göra affärer med en fågel hur som helst… Nä, jag tycker man ska akta sig noga för beblanda sig med tveksamma varelser.
Vem väljer du?
Men näst efter Tomten så finns det väl ingen ”hjälpare” som är så förargelseväckande som John Blund. Man kan enkelt konstatera att Herr Blund antingen har förmågan stänga av och på sin barmhärtighet som en lysknapp, eller att han lider av altzeimers, för vissa nätter lyser han så starkt med sin frånvaro, att ögonen svider! En annan teori jag har är att John Blund troligen är moderat, och hemligt anställd av regeringen. Det enda som talar emot detta är att ingen, så vitt jag vet, ännu har fått någon fet räkning på den dyrbara sömnsand han stör över folk -när han känner för det, vill säga. Men det står väl inte på…
Frostig morgon med sagominnen
”Jeeezus! det är två minusgrader ute!!!” hojtade jag till min morgontrötta Jocke tidigt idag.
Ja, minsann. Både gräset nedanför fönstret och takpannorna på huset mitt emot glittrade av det vackraste (och drägligaste) som vinterhalvåret erbjuder; frost. Sagolikt. Hoppas bara att hoyaplantorna jag ropade in på tradera ska klara resan hem till mig oskadda .
För dem som bryr sig, rör det sig bland annat om en H. nummularioides. Just den sorten har jag önskat mig länge. Den får små vita blommor under hösten och vintern och doftar liljekonvalj… ”Blommor från BALI!!!”
Hoya nummularioides
När jag såg frosten ute började jag tänka Olles skidfärd, -en sagobok av Elsa beskow, som mamma läste för oss när vi var små. I berättelsen figurerar karaktärer som Farbror Rimfrost, Kung Vinter och Gumman Tö (den snoriga damen, som så ivrigt sjasades iväg av barnen i berättelsen).
Beskows sagor är visserligen alltid mycket välskrivna, fantasifulla och vackert illustrerade. Det slår mig dock vilken respekt, på gränsen till rädsla, jag hade för de vuxna karaktärerna i berättelserna. Tänk bara den stränge Farbror Blå och hans läskiga käpp…
Farbror Blå leker med Petter och Lotta på tant Brun’s födelsedag
Böckernas tidsenliga sensmoral går heller inte sällan ut på att vuxna vet bäst, och ungar och djur ska veta hut. Den som har läst Hattstugan och Sagan om den lilla lilla gumman, förstår nog precis vad jag menar. Trots den omoderna synen på barn som gestaltas i Beskow’s böcker, vill jag minnas att bland annat ABC-resan var en av mina favoriter som riktigt liten. ”…Bo bananer fick av far, nu vi ut i världen drar”. ;)
/Hannifer
Skräckblandad förtjusning och Barda
Såhär i allhelgonatider känner jag mig extra inspirerad ”övernaturliga” väsen. Jag har sedan barndomen varit skräckblandat fascinerad av det här med spöken, troll, häxor, vampyrer, småfolk, -you name it. (Undrar vart min gamla Klasse Möllbergkassett som inleddes med kommentaren”Tjena alla monsterdiggare *fniss*”, tog vägen…)
Sedan jag började utveckla psychic ability och mediumskap, har intresset för väsen kommit att se annorlunda ut. Men även fast jag inte längre upplever samma mixade rädsla och förtjusning inför ”oknytt”, kommer de nog alltid behålla sin charm i mina ögon.
Halloween är räddningen för alla med ”spökfeber”. Typiskt att detta firande börjar bli någorlunda accepterat i Sverige först nu när jag är vuxen. Ja, nog känns det lite bittert att jag själv inte fick förmånen att fira den högtid som troligen skulle ha varit min barndomsfavorit.
Jag antar dock, att man får göra det bästa av situationen: På vardagsrumsbordet stoltserar en nyinköpt spöklykta och två prydnadspumpor, och de senaste dagarna har jag lyssnat på Alice Cooper’s ”Man behind the mask”, otaliga gånger… Dessutom kommer kvällen/natten den 31:a gå i skräckens tema här hemma.
När jag ändå är inne ämnet ”övernaturliga väsen”, kan jag väl avslöja att den som jag finner läskigast just nu är Jean-Pierre Barda. 
Varför? Tja, det bottnar nog i någon typ av skruvad avundsjuka egentligen: Han är alltid otroligt välvårdad! Ens egna ansträngningar att ens se OK ut, duger knappt att torka sig i häcken med, i jämförelse… Det är väl en genusgrej också: Hur fan lyckas karln se så feminin ut, när jag, som är av kvinnligt kön, snarare ter mig som Judy Bryant (med eller utan flanellskjorta)? Det är orättvist! ”Avundsjuk, jag är så avundsjuk”…
Till råga på allt hittade jag en tävlingstalong bland schampoflaskorna på Ica härom dagen där man kunde vinna en styling av Jean-Pierre… *Ryyyys*
Man kan riktigt föreställa sig hur han skulle höja ett välplockat ögonbryn över ens taskiga frisyr, urtvättade kläder, förstorade porer och hopplösa hållning. Möjligen skulle han säga något i stil med ”Ja, det är alltid roligt med en utmaning, eller ”Även fast lugg inte har varit på modet sedan 80-talet, är det bra att du på nåt sätt försöker dölja din höga panna”.
Det värsta vore medlidsamma kommentarer som ”Du, jag skickar med en facial scrub HELT gratis”. Att bli Jean-Pierre Barda’s välgörenhetsfall innebär nämligen i praktiken att man har misslyckats totalt med att vara kvinna.
/Hannifer
