Väsentliga oväsentligheter
Ibland känns det som om jag skulle falla av jordklotet helt och hållet om jag inte hade alla livets små ”handtag” att grabba fast i. Och somliga dagar spricker det jag desperat försöker knyta händerna kring, som en såpbubbla. Då stiger man uppåt, med fötterna före, och får vackert tillåta sig att svepas med av vinden ett tag.
Var är brudarna…?
Som Jocke påpekar, och som mycket riktigt stämmer, är det mest manliga karaktärer som ”tar plats” i min blogg. Eftersom jag tittar på rätt mycket film och serier på DVD är det kanske dags att jag ger exempel på några av de kvinnliga (eller kvasi-kvinnliga) hjältar som figurerar där. Utan att någon som helst rangordning, presenteras härmed relevanta flickor och kvinnor som har påverkat mig under de senaste åren. *Fanfar*
Först upp är Hermione Granger. Hon är den klart intressantaste kvinnliga karaktären i Harry Pottervärlden. Hermione lyckas med konststycket att vara intelligent, en hopplös besserwisser, modig, godhjärtad samt en riktigt god vän -på en och samma gång! Behöver man säga mer?
Skalman misstycker
Jag och andra många studenter lever under hekt och stress just nu i slutet på höstterminen. Det är halvfärdiga tentor att tampas med, intervjuer som ska utföras och tolkas, grupparbeten som inte är helt klara etc… Man kan slita sitt hår för mindre, men se; det tänker jag inte alls göra.
Jag kallades ibland ”Skalman” som barn. Detta smeknamn förtjänade jag bland annat på grund av frukostätning i slow motion samt min vägran att öka takten när jag och mamma var tvungna att hinna med bussen i sista sekund: ”Jag skyndar mig så fort jag kan”, sade jag. (OBS! Jämför med Skalmans motto ”‘Skynda’ är det fulaste ord jag vet”).
Mot denna bakgrund kanske det blir mer förståeligt att jag motsätter mig tanken på hekt: att jag gör ett fredligt litet motstånd när jag blir pressad, helt enkelt. Inte minst när studierna kräver för mycket av mig… Och den som vågar försöka stressa på mig, har säkerligen ingen aning om att fullvuxna sköldpaddor bits riktigt hårt.
Vad kan man då göra i passiv protest (farligt nära deadline) i stället för att skriva 
klart två hemtentor och lägga upp en intevjuplan? Tja, man kan ta en tupplur förstås. *Gäääsp* Många sådana har det blivit på sistone. Man kan också samtala onödigt länge med Snapeybot, som är en nästan lika häftig uppfinning som mat-och-sov-klockan.
Den som inte är alltför pryd, får gärna läsa min intervju med Snapeybot på Erika’s och min slashblogg: www.slashsisters.wordpress.com
Nä nu kanske man skulle sätta igång med hemtentan…?
Tänkvärt för en som inte sovit på länge
Varje vinter brukar jag, som många andra barn(sliga), skriva en liten önskelista.
Det faktum att jag för länge sedan mycket bestämt sagt upp min bekantskap med Tomten, hindrar mig inte alls! På senare år har jag nämligen lärt känna Julängeln. Hon är ett litet obemärkt väsen, som påminner en aning om tandfén, men som bara dyker upp i juletid. Julängeln är dock inte lika krävande som Tandfén (exempelvis har hon aldrig försökt ta mina mjölktänder, -ja, jag har fortfarande kvar ett par sådana, i utbyte mot en gåva). Det allra bästa med Julängeln är att hon faktiskt struntar i huruvida man har varit snäll eller inte. Troligen tycker hon liksom jag, att begreppet ”snäll” är vagt, och att sanningen om vad som är ”snällt” ligger i betraktarens öga.
In your face, tomtejävel!
Det är förresten tur att det är jocke som levererar min önskelista till Julängeln, för jag glömmer alltid bort var hon bor…
Nu när jag tänker på det kom Tandfén aldrig och besökte oss, utan det var kort och 
gott Tuppen(!?) som bytte ut våra tappade tänder mot slantar. Förresten återkom samme Tupp och lade påskägg under våra huvudkuddar varje långfredagnatt. Jag tror visserligen inte att varken Tandfén eller Påskharen gick under av lite konkurrens, men nog anar man ugglor i mossen: Naturligtvis tjänade Tuppen på att utföra de kombinerade arbetssysslorna hemma hos oss; de karamellspäckade påskäggen garanterade honom extra många hämtningar av mjölktänder under årens gång! Han måste ju ha varit i maskopi med tandtrollen…
Tänk att mamma och pappa aldrig förstod att de blev lurade! De borde ha insett att man inte kan göra affärer med en fågel hur som helst… Nä, jag tycker man ska akta sig noga för beblanda sig med tveksamma varelser.
Vem väljer du?
Men näst efter Tomten så finns det väl ingen ”hjälpare” som är så förargelseväckande som John Blund. Man kan enkelt konstatera att Herr Blund antingen har förmågan stänga av och på sin barmhärtighet som en lysknapp, eller att han lider av altzeimers, för vissa nätter lyser han så starkt med sin frånvaro, att ögonen svider! En annan teori jag har är att John Blund troligen är moderat, och hemligt anställd av regeringen. Det enda som talar emot detta är att ingen, så vitt jag vet, ännu har fått någon fet räkning på den dyrbara sömnsand han stör över folk -när han känner för det, vill säga. Men det står väl inte på…
Klockan 20.00 på ettan…
Ikväll (måndag) är det dags att slå på Svt, mina damer och herrar. Vem vill missa andra avsnittet av Tv-teatern En uppstoppad hund? Jag rekommenderar den som råkade missa första avsnittet, att se reprisen på www.svt.se först, och njuta av den kaskad av märkliga känslor som frambringas.
Handlingen presenteras kort på svt’s hemsida i följande ordalag:
”En uppstoppad hund är en skröna förlagd i Norrland på 50-60-talet. Där utspelar sig berättelsen om familjerna Cervieng och Ljungh, nattbiträdet på övervåningen och den inneboende adjunkten herr Lampa. Samhället står inför stora förändringar och likaså gör livet för de inblandade. Människor längtar, kärleken blomstrar här och var, men på andra sidan vägen ståtar dårhuset som ett outtalat hot för alla som inte lyckas kontrollera sina känslor.”
Sanningen är att En uppstoppad hund är så mycket mer än vad sammanfattningen ger sken av. Hos mig framkallade TV-teatern känslor som hela tiden var på gränsen: på gränsen mellan skratt och gråt, på gränsen mellan fascination och äckel, på gränsen mellan att jag girigt ville se mer (när avsnittet var slut) och att jag aldrig mer ville veta av ”skiten”. Min tolkning av dramat är det är just på gränsen som utgör dess hela mening: att gestalta individer som balanserar mellan att vara så mänskliga att det är ruskigt, på gränsen till rent galna. Fast det kanske är samma sak?
Tv-teatern är faktiskt värd en chans enbart för Jonas Karlssons suveräna gestaltning av adjunkt Lampa: Hans manér, gott folk! Det finns inte ord!
Adjunkten är intelligent men socialt inkompetent och ack så rigid. Han är harmlös men på samma gång skrämmande. Lampas reaktioner på andras känslomässiga uppvisningar är oslagbara. Hans sätt att tala, föra sig , hans frisyr, minspel, samt hans tydligt obefintliga erfarenhet av kvinnor… Man måste ta honom till sitt hjärta… eller nåt. Adjunkt Lampa är i mina ögon en ruggigt övertygande tolkning av en nörd från 50-talets slut: en störd, obehaglig men förtrollande sådan. Se efter med egna ögon!
Frostig morgon med sagominnen
”Jeeezus! det är två minusgrader ute!!!” hojtade jag till min morgontrötta Jocke tidigt idag.
Ja, minsann. Både gräset nedanför fönstret och takpannorna på huset mitt emot glittrade av det vackraste (och drägligaste) som vinterhalvåret erbjuder; frost. Sagolikt. Hoppas bara att hoyaplantorna jag ropade in på tradera ska klara resan hem till mig oskadda .
För dem som bryr sig, rör det sig bland annat om en H. nummularioides. Just den sorten har jag önskat mig länge. Den får små vita blommor under hösten och vintern och doftar liljekonvalj… ”Blommor från BALI!!!”
Hoya nummularioides
När jag såg frosten ute började jag tänka Olles skidfärd, -en sagobok av Elsa beskow, som mamma läste för oss när vi var små. I berättelsen figurerar karaktärer som Farbror Rimfrost, Kung Vinter och Gumman Tö (den snoriga damen, som så ivrigt sjasades iväg av barnen i berättelsen).
Beskows sagor är visserligen alltid mycket välskrivna, fantasifulla och vackert illustrerade. Det slår mig dock vilken respekt, på gränsen till rädsla, jag hade för de vuxna karaktärerna i berättelserna. Tänk bara den stränge Farbror Blå och hans läskiga käpp…
Farbror Blå leker med Petter och Lotta på tant Brun’s födelsedag
Böckernas tidsenliga sensmoral går heller inte sällan ut på att vuxna vet bäst, och ungar och djur ska veta hut. Den som har läst Hattstugan och Sagan om den lilla lilla gumman, förstår nog precis vad jag menar. Trots den omoderna synen på barn som gestaltas i Beskow’s böcker, vill jag minnas att bland annat ABC-resan var en av mina favoriter som riktigt liten. ”…Bo bananer fick av far, nu vi ut i världen drar”. ;)
/Hannifer
