Det var ett tag sedan, nu…
Mörkret och snön faller utanför fönstret.
Under de två veckorna jag har varit nerbäddad med en blålila vänsterfot, har det hunnit bli en ny säsong.
- Den Kalla.
Det är märkligt hur fort det gick.
De uppmärksamma kan dock känna på lukten när Vintern närmar sig. Doften av förfall blandas då plötsligt upp med något kyligt och friskt.
Taken och trädens nakna, späda grenar pryds snart av tunn, glittrande frost. Hon känns vacker och vemodig på samma gång.
Vintern är inte bara stjärnklar kyla, mys och varma drycker. Hon för även med sig en besynnerlig längtan, som varar fram tills alla istappar har smält.
- En saknad av morgonsol och knoppande lövträd.
Efter en lång, kulen natt kommer min Vår tillbaka; den ljusgröna skönhet, som i utan det frusna och dunkla inte skulle kunna bli till.
Och då tackar jag Vintern.
Tack Kyla.
Tack för den nyfödda Värmen.
