På akuten

fredag, mars 30, 2007 at 10:39 f m (En erfarenhet rikare, Folk och fä, Funderingar)

Natten till den 28/3 fick jag en allergichock som jag helt seriöst trodde skulle ta kål på mig. Inom loppet av fem minuter började jag nysa och fick utslag över hela kroppen. Jag kunde knappt andas och ögonen svullnade igen tills jag inte såg något alls.

Jag kastade mig in i duschen och försökte tvätta bort så mycket av den använda massageoljan som möjligt. Just då var jag övertygad om att det var oljan som hade ställt till det hela. Både jag och Jocke var paniska. Enligt sjukvårdsupplysningen var det nödvändigt att en ambulans skickades. In i vårt hem stövlade följaktliken två karlar, (som jag i och för sig knappt såg en glimt av med mina inmurade ögon), och började pumpa min arm full med kortison. Sedan bar det iväg till akuten. Skitnödig var jag. Inte hann jag ta på mig någon jacka heller.

Väl framme och skakande, lades jag på en brits. Jocke berättade i efterhand att en nonchalant sköterska hade stegat fram och velat att jag skulle ge henne information om den räkning jag skulle betala… Alltså, ibland förstår jag inte riktigt hur folk är funtade. De hjälpsamma ambulansmännen hann dock stoppa henne och fylla i papperna i mitt ställe.

Nattpersonalen rullade in mig i ett undersökningsrum, ställde frågor, gjorde mätningar och gav mig en osmaklig medicin mot allergin och för att mina ögon skulle avsvälla. Jag var så tacksam över att Jocke höll mig sällskap och att jag önskade att mamma också var hos mig, -jag var fortfarande inte säker på om jag skulle överleva natten. Så småningom kom doktorn in och ställde frågor om vad jag hade ätit, om jag hade husdjur och så vidare.

Efter ett telefonsamtal dök mamma upp. Hon frågade personalen var jag låg och förklarade tålmodigt fatt jag som litet barn hade reagerat på ett likartat sätt mot någon typ av streptokocker, -kanske sådana som orsakar Jockes lunginflammationer? 

När mamma väl klev in i rummet kändes hela situationen tryggare, men jag drabbades av bittra flashbacks.  För ett par år sedan var jag ju på akuten på grund av en plötslig ansiktsförlamning.  Och några år innan dess låg jag i ett liknande rum efter trafikolyckan. ”Here we go again”, tänkte jag cyniskt. Och ”Jag måste se förjävlig ut”. Mamma ojade sig bara litegrann, till min stora glädje. I stället började vi småprata om smink och annat.

Snart rullades jag ut ur undersökningsrummet, för att få ett rum för natten. Tydligen var det tänkt att jag skulle dela det med en annan patient och utan anhöriga. Jag vägrade. Tanken på att ligga halvblind och sömnlös i ett rum med en vilt främmande människa efter nattens händelser, var mer än jag kunde stå ut med. Efter mitt och mammas tjat fick jag ligga kvar på britsen i en korridor med lysrör rakt i synen. Bekvämt var det inte, men Jocke hade det värre, som med lunginflammation tillbringade natten sittandes på en landstingssoffa.

Jag hörde förresten senare hur samma korthåriga sköterska, som velat forsla in mig i det nya rummet, muttrade till en kollega om att en person över femton år väl ska kunna tas in på en avdelning utan anhöriga. ”Dett klemas för mycket”, tyckte hon. Hagga. 

Hur som helst gjorde vi det bästa av situationen. Jag och mitt sällskap (mest jag och mamma) pratade och småskrattde tills någon ur personalen sade till oss att vara tysta. Jag som ville brista ut i sång:

”Eeernst! Hans tanke är fin…”  

Sedan åkte mamma hem och det var jag och Jocke och hans cola kvar korridoren. Det blev inte mycket sömn för någon av oss den natten, men jag hade återfått hoppet om att få bli frisk igen!

Mellan klockan sex och sju började personalen smyga runt och hälsa alla patienter godmorgon, ta tempen och ge medicin. Det märktes att de fann det ytterst märkligt att jag befann mig på en brits i korridoren med en utmattad karl på soffan brevid… 

Sköterskorna i fikarummet tjattrade på bred västmanländska om ditt och datt. Bland annat samtalades det om hur fula kläder som säljs överallt. ”Kärringar i min ålder kan ju inte gå omkring i tröjor med flickärm”, menade en kvinna i medelåldern upprört. Jag skrattade högt där jag låg.

En stund senare kom en bastant sköterska fram till mig och Jocke och erbjöd oss frukost.  Det var lite ”Kristina i farmen” över henne, men på ett vänligt sätt. Hon lyste verkligen upp min morgon med ostmackor, te och juice. Med grov röst kläckte hon kommentarer som ”Sa du lite socker??? Här snackar vi bitar!” Och till Jocke ”Är’u också en så’n där gräsätare?” och ”Skar’u verkligen ha en hel macka?!” Det är sådant som behövs för att muntra upp en sjukling! Jocke verkade dock mindre road. ;)

Till slut kom samma doktor som jag hade träffat under natten. Hon sade kort att jag inte hade någon infektion i blodet, skrev ut recept på allergimedicin och tillade i förbigående att jag skulle göra mig av med katten… Bara sådär. Jävligt okänsligt, tyckte jag. Sedan gick hon.

Visst. Jag är allergisk mot pälsdjur och pollen. Men jag har aldrig fått en sådan här reaktion mot sådant förut. Fortfarande vet jag inte exakt vad som utlöste attacken. Man får helt enkelt vara försiktig med massageoljor, streptokocker,(Hur fan undviker man dem?!) husdjur, pollen, damm och riccottaost i fortsättningen.  Missy vill jag absolut inte göra mig av med. Istället ska vi prova att ha vårt sovrum i det rum som var mitt och jag få således ha mitt revir i det lilla rummet. Då kan vi stänga ute Missy på natten utan att tapeterna krullar sig av för dålig ventilation.

Slutligen har jag svårt att finna ord för hur skönt det kändes att få åka hem igen och att vara på bättringsvägen. Tack  så mycket, Jocke och mamma,  för att ni höll mig sällskap  och muntrade upp mig på akuten den där obehagliga natten.  

Jag älskar er!!!

2 kommentarer

  1. Suzzie sa,

    Det var ena djävla, bitchiga och fullkomligt onödigt snorkiga ”sköterskor” på den där avdelningen! Läkaren var också nonchalant, för din allergireaktion var inte att leka med.

    Innan jag gick var jag ytterst när att säga/brista ut i sång med: ”Jag ska be att få ställa upp, om en viiisa om en tupp”.

    Bara därför att personalkossorna inte kunde tänka och känna efter hur det måste kännas att ha en nära-döden-upplevelse + panik och i stället bara gå fram sucka och väsa: ”Jag ska be att ni kan vara liiite tystare, det finns patienter som soooover”

    Älskar dig!
    Skönt att du mår bättre.

  2. Nina sa,

    Gumman!!!

    Tänk att det spelar ingen roll var man hamnar…eller vad som drabbar en… Man råkar, av nån konstig anledning, alltid ut för märkligt och okänsligt folk.

    Och sjukhus är ingen höjdare att tillbringa natten på. Man är extra känslig för i stort sett allt. Man orkar inte med folk som ligger och vrålar på sina rum (kan ju inte dom hjälpa men du förstår vad jag menar), konstiga lukter som kommer från tjocka äckliga svampsoppor färdiga att serveras (varför höjs det egentligen så mkt på ögonbrynen när man beställer upp McDonalds på rummet, förstår inte folk att man inte kan stoppa i sej vilket skit som helst!? – det har _inget_ med bortskämdhet att göra) osv…

    Hoppas du i alla fall slapp Ryskan till läkare… :twisted:
    Synes snart! ;)

Kommentera