”I might as well be the man on the moon!”
Jag älskar när man hittar musik som träffar rätt; låtar som har speciella toner, tonartshöjningar, refränger eller bryggor som får en att rysa över hela kroppen… Just nu är det Alice Cooper som gäller här hemma. Alice Cooper har en hel del rysningsfaktorer, och då menar jag i första hand inte hans sminkning. Jag tycker förresten det är rätt kul att det som förr ansågs som hård musik betraktas som rätt ”lam” idag. Det gör att det numera kanske är lite svårt att se kopplingen till de ”farliga” kläder, make up-stilar, morbida accessoarer och onödiga avrättningar av djur som då representerade musiken. Men Alice är ändå Alice. Och Ozzy är Ozzy. Och Judas Priest är… osv. Jag tror jag har gjort mig förstådd.
Från det ena till det andra… Fin bild, eller hur? Harry och Draco har målat om i sin lägenhet… (På bilden alltså. *Duh*). I Slytherinstil.
”New color scheme” av Sherant
Egentligen hör den väl mer hemma i Erikas och min slashblogg… -Den, som det inte har skrivits i sedan mickelsmäss. Eller hur, Erika? *Pikpikpik* 
Slash on, folks!
Suzzie sa,
tisdag, februari 13, 2007 vid 5:33 e m
På 50-talet var de vuxna förfärade över Elvis utseende och uppträdande. På 70-talet blev vi varnade för Alice Cooper. Jag mysrös när jag var hemma hos min kusin som hade rummet tapetserat med A.C affischer och vassa, meterhöga kaktusar på fönsterbrädan. Han lurade mig alltid att röra vid dem som såg mjuka ut, jag gick alltid på det och skrek av smärta samtidigt som Alice Cooper vrålade Poisooooooon från högtalarna.
hannifer sa,
tisdag, februari 13, 2007 vid 5:36 e m
Låter helt fantastiskt! (fast inte att du blev stucken). Jag tycker att musikhårdheten kunde ha stannat av vid 70-80-talet. Nu är det ju bara skrän som gäller! Man ska inte ha råg i ryggen längre, utan KORN…(Snott från Nemi). Visst måste mitt födelsedatum vara förfalskat?