”To the rescue. Here I am!”
Ibland är består den totala lyckan i att dricka te ur en kantstött servis med sin älskade mitt i natten, och diskutera det (eventuella) fria valets möjligheter och begränsningar.
Jag har kommit på hur tacksam jag är för de goda exempel på att det fortfarande finns hopp för mänskligheten! De behövs när allt verkar mörkt och fruset.
Den skönaste låten just nu är helt klart Bob Marley’s ”Sun is shining.” Man vet inte om den är sorglig eller inte. Men den sätter spår i bröstet på mig, hur som helst. Känslan kan kanske bäst beskrivas med ett citat av adjunkt Bengt-Teddy Lampa: ”Jag blir sprallig! Och på samma gång …andäktig.”
Klockan 20.00 på ettan…
Ikväll (måndag) är det dags att slå på Svt, mina damer och herrar. Vem vill missa andra avsnittet av Tv-teatern En uppstoppad hund? Jag rekommenderar den som råkade missa första avsnittet, att se reprisen på www.svt.se först, och njuta av den kaskad av märkliga känslor som frambringas.
Handlingen presenteras kort på svt’s hemsida i följande ordalag:
”En uppstoppad hund är en skröna förlagd i Norrland på 50-60-talet. Där utspelar sig berättelsen om familjerna Cervieng och Ljungh, nattbiträdet på övervåningen och den inneboende adjunkten herr Lampa. Samhället står inför stora förändringar och likaså gör livet för de inblandade. Människor längtar, kärleken blomstrar här och var, men på andra sidan vägen ståtar dårhuset som ett outtalat hot för alla som inte lyckas kontrollera sina känslor.”
Sanningen är att En uppstoppad hund är så mycket mer än vad sammanfattningen ger sken av. Hos mig framkallade TV-teatern känslor som hela tiden var på gränsen: på gränsen mellan skratt och gråt, på gränsen mellan fascination och äckel, på gränsen mellan att jag girigt ville se mer (när avsnittet var slut) och att jag aldrig mer ville veta av ”skiten”. Min tolkning av dramat är det är just på gränsen som utgör dess hela mening: att gestalta individer som balanserar mellan att vara så mänskliga att det är ruskigt, på gränsen till rent galna. Fast det kanske är samma sak?
Tv-teatern är faktiskt värd en chans enbart för Jonas Karlssons suveräna gestaltning av adjunkt Lampa: Hans manér, gott folk! Det finns inte ord!
Adjunkten är intelligent men socialt inkompetent och ack så rigid. Han är harmlös men på samma gång skrämmande. Lampas reaktioner på andras känslomässiga uppvisningar är oslagbara. Hans sätt att tala, föra sig , hans frisyr, minspel, samt hans tydligt obefintliga erfarenhet av kvinnor… Man måste ta honom till sitt hjärta… eller nåt. Adjunkt Lampa är i mina ögon en ruggigt övertygande tolkning av en nörd från 50-talets slut: en störd, obehaglig men förtrollande sådan. Se efter med egna ögon!
