Frostig morgon med sagominnen
”Jeeezus! det är två minusgrader ute!!!” hojtade jag till min morgontrötta Jocke tidigt idag.
Ja, minsann. Både gräset nedanför fönstret och takpannorna på huset mitt emot glittrade av det vackraste (och drägligaste) som vinterhalvåret erbjuder; frost. Sagolikt. Hoppas bara att hoyaplantorna jag ropade in på tradera ska klara resan hem till mig oskadda .
För dem som bryr sig, rör det sig bland annat om en H. nummularioides. Just den sorten har jag önskat mig länge. Den får små vita blommor under hösten och vintern och doftar liljekonvalj… ”Blommor från BALI!!!”
Hoya nummularioides
När jag såg frosten ute började jag tänka Olles skidfärd, -en sagobok av Elsa beskow, som mamma läste för oss när vi var små. I berättelsen figurerar karaktärer som Farbror Rimfrost, Kung Vinter och Gumman Tö (den snoriga damen, som så ivrigt sjasades iväg av barnen i berättelsen).
Beskows sagor är visserligen alltid mycket välskrivna, fantasifulla och vackert illustrerade. Det slår mig dock vilken respekt, på gränsen till rädsla, jag hade för de vuxna karaktärerna i berättelserna. Tänk bara den stränge Farbror Blå och hans läskiga käpp…
Farbror Blå leker med Petter och Lotta på tant Brun’s födelsedag
Böckernas tidsenliga sensmoral går heller inte sällan ut på att vuxna vet bäst, och ungar och djur ska veta hut. Den som har läst Hattstugan och Sagan om den lilla lilla gumman, förstår nog precis vad jag menar. Trots den omoderna synen på barn som gestaltas i Beskow’s böcker, vill jag minnas att bland annat ABC-resan var en av mina favoriter som riktigt liten. ”…Bo bananer fick av far, nu vi ut i världen drar”. ;)
/Hannifer
Skräckblandad förtjusning och Barda
Såhär i allhelgonatider känner jag mig extra inspirerad ”övernaturliga” väsen. Jag har sedan barndomen varit skräckblandat fascinerad av det här med spöken, troll, häxor, vampyrer, småfolk, -you name it. (Undrar vart min gamla Klasse Möllbergkassett som inleddes med kommentaren”Tjena alla monsterdiggare *fniss*”, tog vägen…)
Sedan jag började utveckla psychic ability och mediumskap, har intresset för väsen kommit att se annorlunda ut. Men även fast jag inte längre upplever samma mixade rädsla och förtjusning inför ”oknytt”, kommer de nog alltid behålla sin charm i mina ögon.
Halloween är räddningen för alla med ”spökfeber”. Typiskt att detta firande börjar bli någorlunda accepterat i Sverige först nu när jag är vuxen. Ja, nog känns det lite bittert att jag själv inte fick förmånen att fira den högtid som troligen skulle ha varit min barndomsfavorit.
Jag antar dock, att man får göra det bästa av situationen: På vardagsrumsbordet stoltserar en nyinköpt spöklykta och två prydnadspumpor, och de senaste dagarna har jag lyssnat på Alice Cooper’s ”Man behind the mask”, otaliga gånger… Dessutom kommer kvällen/natten den 31:a gå i skräckens tema här hemma.
När jag ändå är inne ämnet ”övernaturliga väsen”, kan jag väl avslöja att den som jag finner läskigast just nu är Jean-Pierre Barda. 
Varför? Tja, det bottnar nog i någon typ av skruvad avundsjuka egentligen: Han är alltid otroligt välvårdad! Ens egna ansträngningar att ens se OK ut, duger knappt att torka sig i häcken med, i jämförelse… Det är väl en genusgrej också: Hur fan lyckas karln se så feminin ut, när jag, som är av kvinnligt kön, snarare ter mig som Judy Bryant (med eller utan flanellskjorta)? Det är orättvist! ”Avundsjuk, jag är så avundsjuk”…
Till råga på allt hittade jag en tävlingstalong bland schampoflaskorna på Ica härom dagen där man kunde vinna en styling av Jean-Pierre… *Ryyyys*
Man kan riktigt föreställa sig hur han skulle höja ett välplockat ögonbryn över ens taskiga frisyr, urtvättade kläder, förstorade porer och hopplösa hållning. Möjligen skulle han säga något i stil med ”Ja, det är alltid roligt med en utmaning, eller ”Även fast lugg inte har varit på modet sedan 80-talet, är det bra att du på nåt sätt försöker dölja din höga panna”.
Det värsta vore medlidsamma kommentarer som ”Du, jag skickar med en facial scrub HELT gratis”. Att bli Jean-Pierre Barda’s välgörenhetsfall innebär nämligen i praktiken att man har misslyckats totalt med att vara kvinna.
/Hannifer
”Prinsessan” (i tankar) på luktärten
Ja, det ska bli ett sådant där trädgårdsinlägg idag. Det lustiga är att tankar på växtlighet blir allt intensivare hos mig under den mörka årstiden. Kanske är det så att man i avsaknad av vårens och sommarens grönska får en större distans till det som växer, och börjar uppskatta det på allvar igen? Vårens gräs verkar grönare när man befinner sig på andra sidan september, så att säga. Visserligen har det varit en lång sommar och en märkligt varm höst, men när ampeln med mina luktärter drog sin sista suck ute på balkongen började jag längta till odlingssäsongen igen.
”Cupani”
Lathurus odoratus, ja… En tacksam annuell med alla egenskaper man kan önska sig av en växt; den är lätt att så själv, väldoftande, anspråkslös, blomrik och alltid lika aktuell. Blommorna är vackra och intressanta i sin form, utan minsta prålighet (Den kommentaren får mig att känna mig som Yngve i ”Den bästa sommaren”), vilket är ett konststycke i sig. Dessutom finns den i så många olika färg-och höjdvarianter att man knappt vet vilka sorter man ska välja. En lösning är ju att odla massor av olika luktärter, men då kanske inte får plats med alla andra växter man vill ha på sin uteplats (läs: ”som jag villl ha på min balkong”), och riskerar att svimma av den underbara doften. Det sistnämnda låter visserligen rätt behagligt. 
”Sweetie purple” 
Den här sorten ter sig inte direkt vacker på bilden. Den ser knappt ut som en luktärt överhuvudtaget, så låg som den är… Ändå är det sortens ringa höjd som tilltalar mig: Tänk att kunna ha en liten kruka med luktärter på balkongbordet att sniffa på, -kanske medan man läser den sjunde boken i Harry Potter-serien (som beräknas komma ut i juli). Det måste vara den totala lyckan…
Dagens tips: Programserien ”Lilla täppan” som finns i videoarkivet på www.svt.se
”Den gemytlige programledaren Sven”
Programmet ”Lilla täppan” är inte bara relevant på grund av dess tema (”piffa-upp-olika-familjers- balkonger-i-ett-hyreshus-och-se-hur-fint-de-boende-samarbetar-för-en-vackrare-innegård”), utan även för att deltagarna och fenomen som rör dem är så intressanta:
Landskapsarkitekten Sven (programledaren) har en oväntat märklig humor.
Konstnärinnan Maria har det lika bohemigt trivsamt hemma som familjen Mårtensson-Nilsson; färgerna, prylarna, konsten…
Pål, forskare i nationalekonomi (min favoritdeltagare) är så schablonmässigt torr: spelar gärna schack, gillar jazzmusik, och är skyldig till kommentaren ”Jag är väldigt grön när det gäller odling. Det som inte är grönt, det skulle i så fall vara fingrarna”.
Mest underhållande är det dock (politiskt inkorrekt nog), att spekulera i paret Eva och Guje, och att iakkta deras interaktion.
På andra plats, när det gäller underhållning, kommer nog Kjell och hans kaktusar. Kjell hävdar nämligen bestämt att han inte är någon samlare, fast motsatsen är helt uppenbar. Vad har Kjell för motiv med att förneka sitt kaktussamlande? Det är sådana frågor som håller mig vaken om nätterna.
/Hannifer
Brokeback Norrland?
” Du vet att du ska få binga… Biiiinga, vettu”.
I går började dokusåpan ”Being Bingo” på kanal 5. Bingo Rimér, allas vår helylleplayboyfotograf ska nu få uppmärksamhet för något annat än sin talang för att ta sexiga, men ack så själlösa, nakenbilder på blondiner. För dem som har lyckats undgå programidén, -trots reklamskyltarna, så ska programet bland annat dokumentera Bingos nyöppnade underklädesbutik på Drottninggatan. Ojojoj hur ska det gå?
Ärligt talat. Är man inte jävligt trött på alla fjantiga dokusåpor vid det här laget? Har man sett en, har man sett alla, liksom. Och har man sett ett avsnitt, har man sett allt… Vad skulle jag inte ge för att de kom på något verkligt intressant att visa på underhållningskanalerna. Jag har faktiskt några idéer själv: *Harkel*
Producenter; ge upp Stockholmsfjollorna (no offense), och ge er av till Bredträsk och leta upp ett gäng inbitna norrländska män i medelåldern. Placera dem tillsammans i en jaktstuga, och låt dem ägna sig åt kast med yxa, snöskyffling, pimpling, hembränneri, fåordighet, älgjakt och ”klassisk hårdhomo”. Deltagarna ifråga behöver, kort sagt, bara vara sig själva och glömmer troligen kameran inom loppet av två dagar. Jag tror i alla fall stenhårt på det konceptet…
”Men nu vart dä tyst…”
/Hannifer
En sådan där dag i oktober
Oktober är redan här. (Ja. Jag har en förkärlek till att kommentera årtidsväxlingar och hur fort tiden går. Jag tänker fortsätta med det eftersom fenomenet aldrig verkar sluta förvåna, fascinera, och inte minst påverka mig). Dock har jag noterat att majoriteten av trädens löv envisas med att behålla sin klorofyll och och stanna kvar på grenarna. Kanske leker de att det är sommar fortfarande, eller så är det bara så att hösten har varit ovanligt varm.
Det var ett tag sedan jag bloggade. Min frånvaro beror mycket på att jag har varit osäker på vad jag ska förmedla här. Är min skitjobbiga pedagogikuppgift värd att ta upp? Knappast. Jag vill inte ens tänka på den själv, och ännu mindre göra den. (Hör följande citat från Thorleifs pappa ringa i öronen: ”Du får nog läsa på lite!”, och skäms). Jag känner heller inte för att recensera den senaste slash fic berättelsen jag har läst, eller den jag skriver på. Kort sagt så upptar skolan och slash fic mycket av min tid just nu.
Hur fan vet människor hur de ska förhålla sig till sin blogg? Har det med övning att göra? För mig känns det lite som att ha en dagbok med trasigt lås i översta byrålådan, som den som har lust kan titta i. Medveten om att de egna tankarna läses av andra får mig att anpassa dem lite, men absolut inte tala osanning. Det hela är en paradox; varför skriva ner sina personliga tankar när man ändå vet att de inte hålls privata? Och om man inte skriver något personligt, vad är då vitsen med att ha en blogg? Damn it! Jag verkar ha en sådan där dag igen. Livet är en sur karamell.
OK… Jag KAN faktiskt inte låta bli att kommentera ett slashficfenomen som jag och Jocke har haft roligt åt över på sista tiden; klyschor. Underbara sådana. Här kommer en lista på vilka scenarion man kan hitta i en Harry Potter fanfic där Snape figurerar som en av huvudkaraktärerna:
- Snape sätts i situationer där hans redan irriterade, snäsiga och sarkastiska personlighet framhävs ytterligare.
- Harry ska lämna in läxan till Snape, men det visar sig att han av misstag har lämnat in en ett papper där det står vad han EGENTLIGEN känner för sin trolldryckslärare, och….
- ..när Snape läser vad Harrys bekännelser befinnar han sig i sin favoritfåtölj alternativt ett skrivbord i sitt rum i källarhålorna, smuttande på sitt te/sitt vin/sin whiskey/sin konjak. (som han spottar ut av chock).
- Harry och Snape måste motvilligt samarbeta med något viktigt uppdrag, och de börjar attraheras av varandra.
- Snape får höra skällsord/blir omtalad som ”greasy git” eller ”greasy bastard”.
- Harry blir kallad sådant som”The boy who lives to make my life hell” eller ”The boy who refused to die”, i Snapes tankar.
- Harry uppskattar att Snape är oförskämd; han är trött på hjältestämpeln.
- Snape är oskuld. Eller så har han inte gjort det på vääääldigt länge. I det senare fallet var det troligen med Lucius Malfoy.
- Harry kommer tillbaka och arbetar på Hogwarts som lärare i försvar mot svartkonster. Harry och Snape stör sig otroligt på varandra, men snart spirar lusten och kärleken dem emellan.
- Harry får kvarsittning, och den klassiska lärare/elevfantasin levs ut.
- Snape har fruktansvärda skuldkänslor för att han känner sig dragen till Harry, trots att denne är myndig.
- Snape tar motvilligt emot godis ur skålen på Dumbledoors kontor.
Det var allt för nu.
/Hannifer
