Plötslig insikt
”Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga[...]”
Passiflora lutea
En vanlig lördagsnatt kan verkligen lysas upp av kombinationen att lyssna på Povels Bästa och kolla upp olika Passionsblommor på passiflora online.
Fast… Man blir lite stressad. ;)
Det var ett tag sedan, nu…
Mörkret och snön faller utanför fönstret.
Under de två veckorna jag har varit nerbäddad med en blålila vänsterfot, har det hunnit bli en ny säsong.
- Den Kalla.
Det är märkligt hur fort det gick.
De uppmärksamma kan dock känna på lukten när Vintern närmar sig. Doften av förfall blandas då plötsligt upp med något kyligt och friskt.
Taken och trädens nakna, späda grenar pryds snart av tunn, glittrande frost. Hon känns vacker och vemodig på samma gång.
Vintern är inte bara stjärnklar kyla, mys och varma drycker. Hon för även med sig en besynnerlig längtan, som varar fram tills alla istappar har smält.
- En saknad av morgonsol och knoppande lövträd.
Efter en lång, kulen natt kommer min Vår tillbaka; den ljusgröna skönhet, som i utan det frusna och dunkla inte skulle kunna bli till.
Och då tackar jag Vintern.
Tack Kyla.
Tack för den nyfödda Värmen.
Växtfrossa och en viss herr Persson
Trots allergiattacker och upptäckta impulskontrollstörningar, tycks denna senvår arta sig riktigt fint! ”Solen skiner… Å himlen är blå”, som man brukar säga. Det växer så det knakar på fönsterbrädorna, vilket får mig att ständigt springa och titta hur mycket den och den plantan har tagit sig. Slår hibiscusknoppen ut idag eller imorgon? Wow! Luktärterna har nästan växt ur sin kruka på bara ett par veckor, och så vidare… (Ja, jag har en särskild blogg att skriva botaniska inlägg i. Tyvärr verkar folk rätt dåliga på att läsa Grönt, enligt Hannifer).
Apropå ingenting; är det bara jag som sitter och ”vet” hur Peps Persson har det i sin sommarstuga (Har han ens en)?
Jag riktigt ser Peps’ kastruller framför mig: oranga med bruna hjärtan och illasittande lock. I stugans lilla fuktiga sängkammare finns, förutom allehanda skrot (såsom en trasig läslampa), ett par blommiga sovsäckstäcken -mycket praktiska när Peps vill sova under bar himmel någon natt.
Färglad tvätt fladdrar lätt i vinden från Peps’ tvättlina. Likaså draperiet han har spikat upp för den öppna ytterdörren som skydd mot myggen…
Trädgårdslandet är det enda som är tuktat på Peps’ tomt; annars får blommor och blader växa som det vill. (Peps gillar troligen blommor, -i synnerhet en gammal omfångsrik, rosa buskpion, som växter på tomten. Dock kan han inte så många växtnamn).
När Peps känner för det, river han fram en balja ur boden, letar fram ryggborsten och badar i trädgården. ”Livet är rätt skönt”, tänker Peps med ett förnöjt flin på läpparna medan han tvättar sig med en olivtvålkaka. Korna råmar i sin hage någonstans i närheten.
Jag skulle kunna fortsätta i timmar…
På akuten
Natten till den 28/3 fick jag en allergichock som jag helt seriöst trodde skulle ta kål på mig. Inom loppet av fem minuter började jag nysa och fick utslag över hela kroppen. Jag kunde knappt andas och ögonen svullnade igen tills jag inte såg något alls.
Jag kastade mig in i duschen och försökte tvätta bort så mycket av den använda 
massageoljan som möjligt. Just då var jag övertygad om att det var oljan som hade ställt till det hela. Både jag och Jocke var paniska. Enligt sjukvårdsupplysningen var det nödvändigt att en ambulans skickades. In i vårt hem stövlade följaktliken två karlar, (som jag i och för sig knappt såg en glimt av med mina inmurade ögon), och började pumpa min arm full med kortison. Sedan bar det iväg till akuten. Skitnödig var jag. Inte hann jag ta på mig någon jacka heller.
Väl framme och skakande, lades jag på en brits. Jocke berättade i efterhand att en nonchalant sköterska hade stegat fram och velat att jag skulle ge henne information om den räkning jag skulle betala… Alltså, ibland förstår jag inte riktigt hur folk är funtade. De hjälpsamma ambulansmännen hann dock stoppa henne och fylla i papperna i mitt ställe.
Nattpersonalen rullade in mig i ett undersökningsrum, ställde frågor, gjorde mätningar och gav mig en osmaklig medicin mot allergin och för att mina ögon skulle avsvälla. Jag var så tacksam över att Jocke höll mig sällskap och att jag önskade att mamma också var hos mig, -jag var fortfarande inte säker på om jag skulle överleva natten. Så småningom kom doktorn in och ställde frågor om vad jag hade ätit, om jag hade husdjur och så vidare.
Efter ett telefonsamtal dök mamma upp. Hon frågade personalen var jag låg och förklarade tålmodigt fatt jag som litet barn hade reagerat på ett likartat sätt mot någon typ av streptokocker, -kanske sådana som orsakar Jockes lunginflammationer?
När mamma väl klev in i rummet kändes hela situationen tryggare, men jag drabbades av bittra flashbacks. För ett par år sedan var jag ju på akuten på grund av en plötslig ansiktsförlamning. Och några år innan dess låg jag i ett liknande rum efter trafikolyckan. ”Here we go again”, tänkte jag cyniskt. Och ”Jag måste se förjävlig ut”. Mamma ojade sig bara litegrann, till min stora glädje. I stället började vi småprata om smink och annat.
Snart rullades jag ut ur undersökningsrummet, för att få ett rum för natten. Tydligen var det tänkt att jag skulle dela det med en annan patient och utan anhöriga. Jag vägrade. Tanken på att ligga halvblind och sömnlös i ett rum med en vilt främmande människa efter nattens händelser, var mer än jag kunde stå ut med. Efter mitt och mammas tjat fick jag ligga kvar på britsen i en korridor med lysrör rakt i synen. Bekvämt var det inte, men Jocke hade det värre, som med lunginflammation tillbringade natten sittandes på en landstingssoffa.
Jag hörde förresten senare hur samma korthåriga sköterska, som velat forsla in mig i det nya rummet, muttrade till en kollega om att en person över femton år väl ska kunna tas in på en avdelning utan anhöriga. ”Dett klemas för mycket”, tyckte hon. Hagga.
Hur som helst gjorde vi det bästa av situationen. Jag och mitt sällskap (mest jag och mamma) pratade och småskrattde tills någon ur personalen sade till oss att vara tysta. Jag som ville brista ut i sång:
”Eeernst! Hans tanke är fin…”
Sedan åkte mamma hem och det var jag och Jocke och hans cola kvar korridoren. Det blev inte mycket sömn för någon av oss den natten, men jag hade återfått hoppet om att få bli frisk igen!
Mellan klockan sex och sju började personalen smyga runt och hälsa alla patienter godmorgon, ta tempen och ge medicin. Det märktes att de fann det ytterst märkligt att jag befann mig på en brits i korridoren med en utmattad karl på soffan brevid…
Sköterskorna i fikarummet tjattrade på bred västmanländska om ditt och datt. Bland 
annat samtalades det om hur fula kläder som säljs överallt. ”Kärringar i min ålder kan ju inte gå omkring i tröjor med flickärm”, menade en kvinna i medelåldern upprört. Jag skrattade högt där jag låg.
En stund senare kom en bastant sköterska fram till mig och Jocke och erbjöd oss frukost. Det var lite ”Kristina i farmen” över henne, men på ett vänligt sätt. Hon lyste verkligen upp min morgon med ostmackor, te och juice. Med grov röst kläckte hon kommentarer som ”Sa du lite socker??? Här snackar vi bitar!” Och till Jocke ”Är’u också en så’n där gräsätare?” och ”Skar’u verkligen ha en hel macka?!” Det är sådant som behövs för att muntra upp en sjukling! Jocke verkade dock mindre road. 
Till slut kom samma doktor som jag hade träffat under natten. Hon sade kort att jag inte hade någon infektion i blodet, skrev ut recept på allergimedicin och tillade i förbigående att jag skulle göra mig av med katten… Bara sådär. Jävligt okänsligt, tyckte jag. Sedan gick hon.
Visst. Jag är allergisk mot pälsdjur och pollen. Men jag har aldrig fått en sådan här reaktion mot sådant förut. Fortfarande vet jag inte exakt vad som utlöste attacken. Man får helt enkelt vara försiktig med massageoljor, streptokocker,(Hur fan undviker man dem?!) husdjur, pollen, damm och riccottaost i fortsättningen. Missy vill jag absolut inte göra mig av med. Istället ska vi prova att ha vårt sovrum i det rum som var mitt och jag få således ha mitt revir i det lilla rummet. Då kan vi stänga ute Missy på natten utan att tapeterna krullar sig av för dålig ventilation.
Slutligen har jag svårt att finna ord för hur skönt det kändes att få åka hem igen och att vara på bättringsvägen. Tack så mycket, Jocke och mamma, för att ni höll mig sällskap och muntrade upp mig på akuten den där obehagliga natten.
Jag älskar er!!!
Ah! Morgon!
Tänk vad det är skönt att vakna och kliva upp ”i tid”! Man lagar sig en kopp grönt te, trallandes ”Morning has brooo-ken, like the first moooorning…”. Fast rätt tyst och i en lägre tonart än hur sången bör sjungas, för man vill varken väcka sin älskling eller grannskapet med en morgonhes, kraxande röst.
För mig känns tillvaron som en enda stor möjlighet tidigt på dagen. Detta trots förkylning, skållning på tungan (av teet), eller den där skoluppgiften som inte är riktigt färdig… En vacker, stilla, men kreativ känsla infinner sig trots allt, och man bara lever.
Det är sådana här stunder jag får lust att ta mig för de där sakerna som av någon anledning brukar skjutas upp; röjandet på balkongen, skrivandet på berättelser som påbörjats, promenader utan mål… Alternativen är oändliga!
Morgonkänslan borde finnas på burk, tycker jag. För sådär vid halv tiotiden börjar den sakta försvinna. Inte fan orkar man städa nå’n balkong då, inte! Istället tar jag fram skolböckerna med en liten suck och börjar resignerat bläddra i dem. Rynkan mellan ögonbrynen djupnar för var sida som läses och jag längtar tills det blir tid för lunch.
Parallellblogg
Jag håller på att starta en växtblogg. Det kan nog ha sin fördel: I växtbloggen har jag möjlighet att i skrift och bild uttrycka min glädje över allt som rör den botaniska världen, till den grad jag önskar. Detta, menar jag, är bättre än att då och då klämma in något växtrelaterat i ”Hannifer’s liv och leverne ”, och hoppas att någon ska uppskatta det. *Bitter* Nädå, det blir nog roligt. Den som är intresserad kan ju kolla in min nya blogg på http://abutilon.wordpress.com när den har börjat ta sig.
Jag antar utmaningen!
Här kommer sex av mina egendomligheter, om man nu kan kalla dem så…
1. Färger är något som påverkar mitt känsloliv starkt. Jag blir med andra ord mycket glad när jag har ”rätt” nyans omkring mig, men lider till både kropp och själ om jag måste dras med en ”ful” färg. Grejen är bara den att de färger jag anser vara vackra -respektive gräsliga, växlar ganska fort. Det innebär att i praktiken att exempelvis klädesplagg, älsklingprylar och hemmets väggar får vara beredda på att älskas och hatas i omgångar.
2. Jocke anser att min tendens att ständigt komma försent, (även fast jag har god tid på mig), är min kååånstigaste egenhet. Han är alltså ytterligare en som inte förstår mottot: ”Jag skyndar mig så gott jag kan.
3. Jag avskyr lögner och vägrar att ljuga. I år har jag i ärlighetens namn ljugit EN gång, men innan dess jag var det säkert fyra år sedan.
4. Fenomenet jag ska beskriva nu finner jag själv oerhört märkligt: Ibland när jag duschar, kommer jag att tänka på gamla högstadielärare. Jag står där och tvättar håret, och så 
plötsligt minns jag exakt hur rödsprängt min gamle fysik- och kemilärares öga såg ut när han av misstag hade fått en julgran över sig. Jaa… En har sannerligen haft många märkliga lärare genom åren. Tänk om man hade haft lyckan att undervisas i kemi av Snape och i fysik av Mr Spock istället… *Åhåhå*
5. Det finns en del ting jag knappt skulle vilja leva utan, men som omgivningen verkar ställa sig tämligen likgiltiga inför. Pyjamasar, till exempel; jag skulle kunna ha hur många som helst! Grammatik, särskilt den latinska på grund av ablativet. Annars är ackusativobjektet mitt favoritkasus. Och så nyklippta tånaglar som inte skrapar mot täcket. Det måste vara himlen.
6. Som barn var jag mycket förälskad i mina föräldrars skruttiga turkosa Ford. Bokstavligen förälskad. Jag gav den älskade bilen namnet Eddie Blå Varg och skrev långa dikter till ”honom”. Det var också i ”hans”framsäte jag satt lutad mot ratten när jag var ledsen. När Eddie till sist mördades kallblodigt på en bilskrot, grät jag så tårarna sprutade.
Fårrdus depressionus. Minst sagt.
Mars månad
Den första vårmånaden uppenbarar sig som en riktigt tidig morgon. Iklädd pyjamas med tekoppen i hand står man vid fönstret och anar soluppgången bortom grantopparna. Det är fortfarande stilla och öde därute, men de första ljusstrimmorna lovar att det snart blir liv och rörelse utanför.
Jag fick en liknande känsla på båten när jag satt på en barstol och tittade ut över havet: Det lever, och är på väg att vakna nu. Jag berördes djupt av dess svala gröna ton, -en nyans som man antagligen skulle ha väldigt svårt att få till på en palett, och som inte kan återges rättvist på ett fotografi. Det var senvinterns hav, men det viskade vår.
”I might as well be the man on the moon!”
Jag älskar när man hittar musik som träffar rätt; låtar som har speciella toner, tonartshöjningar, refränger eller bryggor som får en att rysa över hela kroppen… Just nu är det Alice Cooper som gäller här hemma. Alice Cooper har en hel del rysningsfaktorer, och då menar jag i första hand inte hans sminkning. Jag tycker förresten det är rätt kul att det som förr ansågs som hård musik betraktas som rätt ”lam” idag. Det gör att det numera kanske är lite svårt att se kopplingen till de ”farliga” kläder, make up-stilar, morbida accessoarer och onödiga avrättningar av djur som då representerade musiken. Men Alice är ändå Alice. Och Ozzy är Ozzy. Och Judas Priest är… osv. Jag tror jag har gjort mig förstådd.
Från det ena till det andra… Fin bild, eller hur? Harry och Draco har målat om i sin lägenhet… (På bilden alltså. *Duh*). I Slytherinstil.
”New color scheme” av Sherant
Egentligen hör den väl mer hemma i Erikas och min slashblogg… -Den, som det inte har skrivits i sedan mickelsmäss. Eller hur, Erika? *Pikpikpik*
Slash on, folks!
>:(
Ilska, frustration och löje, är några av känslorna man kan uppleva under och efter utförandet av ett intelligenstest. Detta faktum stod alldeles klart för mig idag. Som plåster på såren, gottar jag mig nu i fantasier om de olika sätt man skulle kunna likvidera förutsättningarna för ett (Lasse) WAIS-test på. Att tända en liten brasa på Sigmatorget med dess olika delar, skulle garanterat kännas givande… Först skulle jag slita itu testhäftet, bilderna och pusselbitarna, stampa på den tillhörande portföljen och kasta plastkuberna åt helsike. Resterna av skiten skulle jag leende hälla en hel dunk bensin över, och fröjdas när flammorna från tändstickan förvandlade hela testinstrumentet till aska. MUWAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
